Copyright © 2004 by Institut for Historie, Københavns Universitet

Carl-Axel Gemzell: Om politikens förvetenskapligande och vetenskapens politisering. Kring välfärdsstatens uppkomst i England

Del I. Teoretisk inledning

(Udsolgt)


* Bibliografiske data för denna www-utgåva:
Carl-Axel Gemzell: Om politikens förvetenskapligande och vetenskapens politisering. Kring välfärdsstatens uppkomst i England. Del I. Teoretisk inledning. (Samtidshistoriske studier nr. 2). Institut for samtidshistorie, København, 1989. (56 sidor). [Tryk: Humanistisk Fakultets Repro-afd. ISBN: 87-89395-01-8]
* Utöver innehållsförteckningen och ett tillfogande till bibliografin, markerad med klammer, är denna www-utgåva identisk med den tryckta utgåvan. Det är hänvisat till sidonumret i denna på följande vis: [p.1] = sida 1; [p.2] = sida 2 o.s.v.

* GEMZELL, CARL-AXEL: Om politikens förvetenskapligande och vetenskapens politisering. Del I: Kring välfärdsstatens uppkomst i England. Teoretisk indledning. (Samtidshistoriske studier nr. 2). København, Historisk Institut, 1989. (anmeldt af Jørgen Sevaldsen i Historisk Tidsskrift). 94:2, 364-369.


Innehåll:

1.1. Allmän problemställning.
1.2. Professioner, vetenskap och samhälle.
1.3. Professionalisering, korporatism, bureaukrati och förvetenskapligande.
1.4. Weber och studiet av historisk förändring.
1.5. Den kallelseetiska rationaliseringen.
1.6. Den naturvetenskapliga rationaliseringen.
1.7. Vetenskapen och dess användning.
1.8. Specifika frågeställningar. Avgränsningar.
1.9. Bibliografi till inledningen.


 

[p. 1]

1.1. Allmän problemställning.

Välfärdsstatens genomförande är en av de största förändringarna i vår tid. Ett övervägande flertal har upplevt den som något starkt positivt. I takt med att välfärdsstaten förverkligats i de flesta industriländer har vi emellertid börjat fundera över dess omkostnader och svagheter.

Till välfärdsstatens mera uppmärksammade problematiska sidor hör dess beroende under offentligt anställda specialister och dess drag av elitstyre eller närmare bestämt av vetenskapligt - särskilt naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt - expertstyre. I detta sammanhang har man talat om välfärdsstaten som en »socialteknokrati.« (Not 1)

För att kunna förstå välfärdsstatens problem behöver vi känna till hur den fått sin prägling och inriktning.

En av de tidigaste och mest energiska kritikerna av den moderna välfärdsstaten har varit den österrikiske nationalekonomen och nobelpris-

[p. 2]

tagaren F. A. Hayek. Som verksam i England från början av 1930-talet (Hayek var professor vid London School of Economics 193l-1950) angrep han redan på dess planeringsstadium den engelska välfärdsstaten. Hayek såg denna som ett hot mot demokratin och som utryck för strävanden efter statlig interventionism, central planering samt vetenskaplig, elitär och auktoritär expertstyrning. I boken »The Road to Serfdom,« publicerad i början av år 1944, kriticerade han särskilt den roll engelska naturvetare spelade i sammanhanget genom den agitation de bedrev för en vetenskaplig organisering av samhället. Hayek stämplade denna agitation som driven av partikulära intressen, av önskemål om politiskt inflytande för den egna gruppen. Som aktiv och inflytelserik sponsor för agitationen utpekade han naturvetarnas och ingenjörernas främsta fackorgan, tidskriften Nature. (Not 2)

Den engelske historikern Arthur Marwick har framhållit (år 1964) att »science« (Not 3) under 1930-talet fick sitt slutliga samhälleliga genombrott i England. Denna »revolution« tjänade att »deflect intelligent minds from the shibboleths of party politics toward the problems of concerted action for the rational plan-

[p. 3]

ning of the nation's resources.« Därmed lades grunden för den utveckling som resulterade i efterkrigstidens stora sociala reformer, i välfärdsstaten. (Not 4)

Hayek och Marwick upplevde m.a.o. 1930-talet som innebärande ett vägval vilket var av avgörande betydelse för välfärdsstatens utveckling. Därvid framhöll de båda - från mycket olika utgångspunkter - detta vägvals innebörd av ett ställningstagande för ett förvetenskapligande av samhälle och politik. Hayek fäste särskilt uppmärksamheten på den roll naturvetarna spelade i detta sammanhang genom deras professionella organ.

Förvetenskapligande är ett komplext begrepp vilket har flera olika sidor. Det står för vetenskapens praktiska tillämpning men också för utvecklingen av ett expertsamhälle, en expertstyrning. Frågan är: Hur kan vi närmare belysa dessa olika sidor?

Professionaliseringsbegreppet spelar en central roll i nyare förändrings- och moderniseringsteorier. (Not 5) Professionalisering är nära förbunden med vetenskapens uppstigande och med utvecklingen av fackspecifik, särskilt vetenskaplig kunskap. Detta kan leda till ett förvetenskapligande i form av att vetenskapligt grundad utbildning göres till förutsättning för innehav av tjänst men också i form av en överflyttning av vetenskapliga synsätt till områden

[p. 4]

utanför vetenskapen. Ett dylikt förvetenskapligande kan i sin tur medföra att vi får en dominans av vetenskapliga experter, en teknokrati. Förvetenskapligandet kan därvid drivas av inte bara vetenskapsinterna överväganden utan även av självintressena hos t.ex. olika professionella grupper. (Not 6)

Professionaliseringsprocessen är således en viktig förmedlare mellan kunskap och makt samt mellan vetenskap och politik: professionella grupper kan utveckla ett intresse av att utnyttja vetenskapen för att t.ex. främja och bevara välfärdsstaten. Därmed kan politiken förvetenskapligas och vetenskapen politiseras.

Det gör professionaliseringen intressant när det gäller att tränga djupare ned i problemet välfärdsstat och expertstyre. Därvid är det emellertid viktigt att professionaliseringen ses i ett större perspektiv som innefattar både vetenskapens och samhällets utveckling och förändring.

 

1.2. Professioner, vetenskap och samhälle.

Professioner har definierats som icke-manuella sysselsättningar vilka förutsätter en mångårig, specialiserad och tendentiöst vetenskaplig utbildning. Denna utbildning förmedlar yrkesspecifik, generaliserbar, teorihaltig och genom examensbevis dokumenterad fackkunskap. Läkare, advokater, präster, office-

[p. 5]

rare, arkitekter, ingenjörer, vetenskapsmän etc. räknas till de »professionella.« Grovt kan professioner översättas med de akademiska, »lärda« yrkena (engelska »learned professions«). (Not 7)

En av de mera kända professionaliseringsteoretikerna, Magalli Sarfatti Larson, betecknar professioner som yrken med speciell makt och prestige grundad speciell kunskap. Det är således inte fråga om vilka sysselsättningar som helst utan sådana förbundna med uppåtgående social mobilitet. (Not 8) Med hänvisning till sin speciella kompetens kräver de som tillhör de professionella yrkena, de »professionella,« förhållandevis höga inkomster och högt anseende. (Not 9) I enlighet härmed har en verksamhets övergång till att bli förvärvsarbete framhållits som avgörande kriterium på att den blivit en profession. (Not 10)

Professionalisering innebär att en form av knappa och efterfrågade resurser, nämligen speciell kunskap och förmåga, transformeras till en annan, nämligen sociala och ekonomiska belöningar. För att bevara knappheten uppstår en benägenhet att monopolisera denna kunskap och förmåga samt därmed förknippad status. (Not 11)

[p. 6]

Viktiga led i en professionaliseringsprocess är utvecklingen av professionella utbildningsanstalter, organiseringen av professionella sammanslutningar samt framväxten av en professionell ideologi. (Not 12)

Ideologin har till syfte att legitimera och motivera privilegieanspråken. Larson framhåller att det i våra dagar främst är vetenskapen som fyller legitimeringsfunktioner. Detta är i enlighet med att den numera är bas för det dominerande systemet av kognitiv legitimering i samhället och att professionerna måste anpassa sig till detta. (Not 13)

Professionerna kan emellertid också själva bidraga till att utveckla och sprida en ideologi där vetenskapen tjänar att legitimera statusskillnader, statusaspirationer och statusmobilitet samt därmed att skapa och bevara klassskillnader samt andra olikheter i samhället. (Not 14)

Frågan är: I vad mån kan dessa definitioner, denna »professionaliseringsteori« hjälpa oss att besvara våra inledningsvis formulerade frågeställningar? Hur kan de passa ihop med dessa?

De moderna professionerna utvecklade sig ursprungligen i nära samband med kapitalismen och marknadsekonomin eller konkurrenskapitalismen. Larson ser de första professionerna som uttryck för en strävan efter att konstitutera och kontrollera en egen »marknad« som fria yrkesutövare. Som

[p. 7]

typiska för denna första professionaliseringsprocess framhåller hon juristerna och framförallt läkarna. Läkarna var den mäktigaste och mest framgångsrika profession som utgick ur l800-talets professionaliseringsprocess och en viktig bärare av denna. (Not 15)

Den professionella modell som de var med om att utforma upprätthåller fortfarande sin dragningskraft. Denna modell var utformad efter rollen som fri yrkesutövare på en marknad och förenad med den för marknadsideologin typiska, individualistiska företagarandan. Sedan dess har emellertid betingelserna grundläggande ändrats. Det dominerande mönstret är inte längre det av fri yrkesutövare utan som avlönad specialist i en stor organisation. (Not 16)

Detta är nära förbundet med en förändring innebärande en ökande åtskillnad mellan ägande och kontroll i företagen. Den självständige företagaren i de små företagen med direkt kontroll av dess drift ersättes av storföretagaren och aktieägaren. Mellan dem och arbetarna uppstår ett mellanskikt av anställda ingenjörer, tekniker, företagsadministratörer etc. Härtill svarar konstitueringen av en ny medelklass vilken tränger ut den »gamla« medelklassen, centrerad kring den individuelle, självständige företagaren. (Not 17)

[p. 8]

På samma sätt som hon ser läkarna som centrala för en äldre fas i professionaliseringsprocessen, knuten till marknadsekonomi och konkurrenskapitalism uppfattar Larson ingenjörerna som prototyper för en ny fas. Ingenjörernas underordnade ställning minskar effekten av kunskapsmässig exklusivitet. För att hävda sig måste de sträva efter att förvärva ställningar som ger dem inflytande över den »marknad« de arbetar inom. Denna är underlagd t.ex. investeringspolitik och konjunkturcykler. Detta ger ingenjörerna ett intresse av att påverka dessa områden och i detta sammanhang: att applicera vetenskapliga lagar på samhälleliga problem.

Ingenjörernas professionalisering karakteriseras således av specifika försök att utveckla en ideologi som innebär att deras krav på att representera expertis på ett visst område stegras till krav på att representera sakkunskap även på andra områden. Ingenjörerna ikläder sig en »grandiose social role.« Professionaliseringen förbinds med en »social engineering,« med försök att lägga vetenskapen till grund för ekonomiska, sociala och politiska reformsträvanden eller m.a.o. att tillämpa vetenskapen på samhälle och politik. (Not 18)

Den betydelse Larson ger läkarna för den tidiga professionaliseringen bygger i hög grad på resultaten av en specialundersökning rörande läkarna i USA. (Not 19) Hennes synpunkter på ingenjörernas centrala betydelse i en senare fas av professionaliseringsprocessen och deras roll när det gäller ett förvetenskapligande av samhälle och politik stöder sig också tämligen ensidigt på

[p. 9]

amerikanska förhållanden, särskilt på Edwin T. Laytons undersökningar rörande de amerikanska ingenjörerna. (Not 20)

Professionalisering innehåller som vi ovan konstaterat som ett centralt moment speciell träning och utbildning. För ingenjörernas del betydde professionaliseringen att allt starkare band knöts till naturvetenskaplig teori och kunskap. Samtidigt innebar formaliseringen och monopoliseringen av utbildningen en avgränsning mellan de professionella ingenjörerna och grupper med enklare tekniska uppgifter. (Not 21)

En professions avhängighet av specifik, formell utbildning framhäver undervisarnas roll. Utbildningen identifieras alltmer med den teoretiska snarare än den praktiska sidan av en profession och centreras kring det moderna universitetet. Detta får en avgörande ställning för professionaliseringsprocessen, en »gatekeeper«- funktion när det gäller kunskapsproduktion i form av forskning och utbildning. Samtidigt innebär universitetens ökande betydelse för utbildningen ett växande inflytande för dem över professionerna. Utbildningen har också betydelse för ideologiproduktionen. Larson framhåller att universitetslärarna är de som bäst kan skapa en legitimering av de universitetsutbildades professionella krav på kunskapsmonopol. Som själva professionaliserade är universitetslärarna intresserade av marknaden i vilken deras

[p. 10]

produkter, deras utexaminerade kandidater, skall säkra sig inkomst och status. (Not 22)

Ingenjörernas professionalisering och deras roll när det gäller ett förvetenskapligande av samhälle och politik kan således inte ses skild från utvecklingen av naturvetenskapen och från professionaliseringen av naturvetare vid universitet och högskolor samt av praktiskt verksamma naturvetare inom stat och näringsliv. De ingår i samma institutionella struktur.

När det gäller att förklara den nya fas i professionaliseringsprocessen som hon pekar på framhåller Larson en förändring i de professionellas situation inte bara genom differentieringen och diversifieringen av den professionella sektorn utan också genom en förändring i det omgivande samhället. Hon anknyter därmed till försök att placera professionaliseringsprocessen i en bredare kontext som innefattar utvecklingen inom stat och samhälle. Det finnes bland professionaliseringsteoretikerna en strävan efter att knyta samman professionaliseringsbegreppet med centrala moderniseringsfenomen. (Not 23) Därvid intresserar sig Larson och andra särskilt för förändringar i riktning av korporatism och bureaukrati.

[p. 11]

1.3. Professionalisering, korporatism, bureaukrati och förvetenskapligande.

För utvecklingen av en ny medelklass av anställda professionella etc. framhåller Larson betydelsen av en förändring i arbetsmarknadssituationen under slutet av l800-talet genom uppkomsten av de nya stora städerna och av den koncentrerade arbetsmarknaden i dessa, särskilt inom de stora företagen och i den statliga sektorn. Ingenjörer, revisorer, marknadsanalytiker och andra nya grupper av professionella är inte främst intresserade av marknadsorganisering och -kontroll utan av att erövra och bevara en social status. Denna finner de främst i de moderna, storskaliga företagen, i staten och i universiteten. (Not 24) Larson betecknar nämnda grupp av professionella som representativa för den nya medelklass vars intressen kan förenas med dem hos en ny härskande klass i form av nya industriella och finansiella magnater, vilken uppstod genom koncentrationssträvandena inom näringslivet. (Not 25)

Larson anknyter i sina resonemang till en förändring av industrisamhället som ägt rum sedan slutet av l800-talet och som starkt fångat historikernas intresse under senare tid. Man har försökt att beskriva denna förändring med hjälp av bl.a. termer som organiserad kapitalism och korporatism (korporatistisk kapitalism). Därmed betonas att det är fråga om en utveckling av den

[p. 12]

ekonomiska ordningen bort från den klassiska konkurrenskapitalismen, i riktning av nya former för konkurrens, kännetecknade av en starkare tonvikt vid organisering, koncentration och storskalighet. Denna utveckling fick stora konsekvenser för yrkesstrukturen. De små, självständiga företagarna, de oberoende hantverkarna och jordbrukarna samt arbetarna gick tillbaka till förmån för verksamma inom icke-manuella arbeten etc. (Not 26)

Korporatismen stod för en överföring av ekonomisk saklighet och rationalitet på politiken. Det ägde rum en »avpolitisering« av politiken som blev mer pragmatisk och mer präglad av ekonomisk rationalitet.

Till förändringen hörde som ett karakteristiskt drag också en stark expansion av den offentliga sektorn, av stat och kommuner samt en bureaukratisering av såväl den privata som den offentliga sektorn. Den offentliga sektorns expansion medförde en minskning av den traditionella marknaden som grundval för en konkurrenskapitalism och gynnade således utvecklingen i korporatistisk riktning.

Samtidigt härmed skedde en förändring av statens funktioner. Staten tog det stora företaget till förebild. I linje med en starkare anknytning till vetenskap iklädde sig staten också en dräkt av objektivitet och politisk neutralitet samt framträdde som medlare mellan olika intressen. Därvid byggde staten på den »opartiske,« vetenskaplige experten. (Not 27)

[p. 13]

Den nya organiserade eller korporatistiska kapitalismen med sin driftskoncentration, sina stora investeringar etc. förutsatte en långtgående consensus mellan regering, företagare, fackföreningar, politiska partier etc. beträffande löner, priser, tullar etc. Den krävde ett nära samarbete mellan näringslivets ledande representanter och staten samt därmed en politisk centralisering. Denna innefattade en tyngdpunktsförskjutning från periferi till centrum samt från lokal och regional nivå til statlig. (Not 28) En sådan centralisering brukar öka behovet av formaliserad, teoretisk kunskap. (Not 29)

Transformationen av kapitalismen i korporatistisk riktning aktualiserade således nya behov och intressen beträffande vetenskapligt expertkunnande, behov av planering, prognoser etc. inom näringslivet och staten. Nya verksamhets- och kompetensområden uppstod för de professionella, inte minst för naturvetare och samhällsvetare.

Till förändringen i samhällsstruktur svarade som redan nämnt en ideologisk förändring i riktning av av nya former för legitimering av makt och politik som förankrades i vetenskapen, i en naturvetenskaplig världsbild och i en

[p. 14]

naturvetenskapligt grundad handlingsorienterande föreställningsram, uttryckt bl.a. i ett krav på vetenskapligt grundad effektivitet. (Not 30)

Professionalisering, »korporatisering,« bureaukratisering och förvetenskapligande grep således in i varandra. Därvid har man emellertid pekat på att dessa processer inte bara utvecklade sig i samverkan med utan även i motsättning till varandra. (Not 31)

Layton har således skildrat hur den hierarkiska, toppstyrda organisering av näringslivet som korporatismen stod för utlöste en motreaktion från de amerikanska ingenjörernas sida. Detta ledde i ett tidigt stadium till en intensifierad professionalisering (och i detta sammanhang också till utvecklingen av föreställningar som syftade till ett förvetenskapligande av samhälle och politik). (Not 32)

Professionalisering identifieras särskilt med strävanden efter prestige eller social makt. Rolf Torstendahl ser professionalisering som i hög grad ett substitut för »verklig« eller ekonomisk makt. Professionalisering kan främja karriär (och t.ex. byte av karriär) men också erbjuda en alternativ möjlighet att hävda sig. (Not 33) Karriär kräver anpassning och ofta underordning. Därmed kan

[p. 15]

det finnas en motsättning mellan professionalisering och karrär, som den erbjuds inom den nya, korporatistiska strukturen.

Förhållandet mellan professionalisering och bureaukratisering har livligt diskuterats. En del författare har velat se en konflikt mellan dessa båda processer, grundad bl.a. i professionernas traditionella strävan efter autonomi och individualism. Larson menar att detta kan vara riktigt när det gäller äldre professioner som läkare och jurister. Beträffande yngre professioner som ingenjörer etc. vilka är avhängiga av anställning inriktar deras karriärambitioner dem i hög grad på bureaukratier som arbetsplats inom näringsliv och stat. (Not 34)

[p. 16]

Relationerna mellan professionalisering, korporatisering, bureaukratisering och förvetenskapligande är således komplicerade. (Not 35) Dessa processer är samtliga baserade på en långtgående samhällsrationalisering. (Not 36) Rationalisering är således ett gemensamt element. Frågan är: Vad innebär detta? I vad mån kan rationaliseringsbegreppet hjälpa oss att förstå relationerna mellan nämnda processer samt mellan dem och samhällets omdaning?

Rationaliseringen och dess innebörd har särskilt behandlats av Max Weber. När det gäller att komma underfund med välfärdstaten och dess problem kan överhuvud Webers problematisering av den moderna västerländska civilisationen liksom hans allmänna teoretiska överväganden vara av hjälp.

 

1.4. Weber och studiet av historisk förändring.

Inom historieforskningen har Annalesskolan banat väg för och under en period utgjort en viktig inspirationskälla för forskning kring förändrings- och utvecklingsprocesser under äldre tid. Beträffande nyare tid har på sistone Weber

[p. 17]

börjat bli alltmer aktuell som utgångspunkt, också för historikern. (Not 37) Detta kommer bl.a. till uttryck i den uppmärksamhet som ägnades honom vid den internationella historikerkongressen i Stuttgart år 1985. (Not 38)

Weber förenar historia och samhällsvetenskap liksom teori och empiri. Han sammanbinder den historiska erfarenheten med kunskaps- och teoriutvecklingen inom olika samhällsvetenskapliga discipliner - sociologi, psykologi etc. Därvid spänner han över olika intellektuella traditioner i båda Tyskland och den anglosaxiska världen. (Not 39) Det måste emellertid understrykas att Weber inte är särskilt lättillgänglig som författare. Stilen är synnerligen omständlig. Många viktiga teorier finnes endast som ansatser på spridda ställen i ett omfattande författarskap. Webers teoribyggande utgör således

[p. 18]

endast en torso. (Not 40) Han tycks inte ha eftersträvat någon högre grad av teoretisk systematisering. Målsättningen är snarare att visa på centrala, men komplexa och svårpenetrerade problemområden samt att ange grundlinjer för hur vi kan studera dessa. (Not 41)

Weber intresserar sig särskilt för de de stora, avgörande vägvalen i historien samt för de betingelser under vilka dylika vägval (»Weichenstellungen«) har gjorts eller kan göras och i vilken riktning de för in utvecklingen. (Not 42) Hans begreppsbestämningar och klassificeringar liksom hans omfattande undersökningar rörande förhållanden inom olika kulturer och under olika tidssperioder har framförallt ett viktigt syfte: att fastställa särarten i den rationella västerländska kulturen och ställa denna i relief. (Not 43)

Webers namn förbinds särskilt med begreppet rationalisering. Rationalisering svarar till ett allmänmänskligt behov av att utveckla handlingsorienterande och handlingsmotiverande tolknings- och förståelseramar (»världsbilder«) av

[p. 19]

logisk och teleologisk konsistens och konsekvens samt att följdriktigt förverkliga därav givna målsättningar. (Not 44)

Rationaliseringsbegreppet spelar en framträdande roll i Webers förklaringar. Wolfgang J. Mommsen har emellertid visat hur det undergår en betydelsefull utveckling i Webers författarskap. (Not 45) Rationalitetens problematiska karaktär upptog denne allt mer. (Not 46) För Weber blev det en angelägen uppgift att klargöra den »endast skenbart entydiga« innebörden av rationalisering i dess mångtydighet, att avslöja »den värld av motsatser« som döljs därunder. Man kan rationalisera livet från helt olika utgångspunkter. Vad som ur en rationalitetsuppfattning ter sig som rationellt kan ur en annan framstå som irrationellt. (Not 47)

Som Jan Thelander framhållit är rationalitet inte identisk med förnuft, tvärtom kan rationalitet stå i motsättning till förnuft. Det som är rationellt på ett begränsat område eller på kort sikt kan vara irrationellt sett i ett större

[p. 20]

sammanhang och i ett längre tidsperspektiv. Rationalisering kan därmed tolkas som utbredningen av en viss rationalitetstyp, ett visst rationalitetsperspektiv. (Not 48)

 

1.5. Den kallelseetiska rationaliseringen.

I sitt berömda debutarbete »Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus« (tillkommmet 1904-1905) behandlar Weber den enligt hans mening avgörande förändring som inträffade eller det avgörande vägval som gjordes i Europa vid början av Nya Tiden. Därigenom grundlades en ny, av protestantismens asketiska kallelseetik genomsyrad kultur.

Asketismen, som den särskilt tydligt framträder i kalvinismen och i den puritanska sekterismen, upphävde den medeltida kyrkans hämningar när det gällde rationell ekonomisk verksamhet, siktande till profit etc. och legitimerade dylik verksamhet. Asketismen innebar en kamp mot köttets lustar. Den vände sig bl.a. mot varje form av lyxkonsumtion. Därigenom skapades sparande. Kapitalbildning gynnades och investeringar möjliggjordes. Asketismen tog

[p. 21]

överhuvud avstånd från omedelbar, irrationell livsnjutning och gynnade långsiktig, rationell kalkylering.

Genom den protestantiska asketismen vann därför den under senmedeltiden utvecklade företagarehandelns mål-medel-orienterade rationalitet en motivationell och legitimerande bas. Den gavs en avgörande kraft och mening. Därmed skapades avgörande förutsättningar för kapitalismen, utvecklades dess speciella »Geist,« den etik som bar upp och bestämde människornas livsföring.

Ur asketismen sprang fram kallelsetanken, föreställningen om ett »Beruf« som en av Gud given uppgift.

Kallelseetiken och en därav följande speciell, högt utvecklad moral om plikt och ansvar gav sin prägel inte bara åt den ekonomiska ordningen, åt kapitalismen. Allt arbete, både kroppsligt och andligt, blev till »Berufsarbeit,« till en fråga om plikt och ansvar. Denna livsstil präglade både arbetsgivare och arbetare. Inte minst gav den karaktär åt ett centralt element i den västerländska civilisationen (till skillnad från andra kulturer), nämligen åt de - vetenskapligt, tekniskt eller affärsmässigt - fackspecifikt skolade »Fachmenschen« vilka blev till en stöttepelare för stat och näringsliv. De präglades djupgående av »Berufs«-etiken. Fackkunskapen hos dessa »Fachmenschen« - vilka i nuvarande språkbruk närmast motsvarar de professionella - var således ej ensamt dominerande utan balanserades av kallelseetiken.

I detta sammanhang måste det framhållas att »Beruf« på tyska betyder både kall (helig uppgift) och yrke. Weber pekar avslutningsvis på en betydelsefull förskjutning under trycket av rationalisering i riktning av den senare betydelsen, d.v.s. av en yrkesroll utan värdeanknytningar, utan etiskt grun-

[p. 22]

dade korrektiv och meningsgivande föreställnigar. (Not 49) Allt eftersom asketismen förändrade världen, medverkade till Västerlandets materiella utveckling, fick materiella ting en ökande och en som aldrig tidigare dominerande, obeveklig makt över människorna, blev till ett »stahlhartes Gehäuse.« Den segrande kapitalismen gjorde sig oberoende av sina andliga rötter. Idén om »Berufspflicht« och »Berufserfüllung« blev tom på innebörd och mening när den inte längre kunde relateras till de högsta andliga och kulturella värdena. Slutresultatet av denna utveckling kan bli att vi får »Fachmenschen ohne Geist, Genussmenschen ohne Herz,« m.a.o. renodlat experttänkande och renodlat profitinriktade människor. (Not 50)

Webers reflexioner och spekulationer över den framtida utvecklingen av den västerländska kulturen får inte leda till den felaktiga föreställningen att han ser den historiska utvecklingen som en entydig, unilineär process. Som Weber särskilt tydligt framhåller i sina senare verk utvecklar sig rationaliserinsgprocesser med olika innehåll och intensitet, i olika riktningar samt med olika sociala »bärare« under olika tidsperioder och på olika samhällsområden. Den

[p. 23]

historiska utvecklingen ses som resultatet av en mångfald av olika, konkurrerande rationaliseringsprocesser. (Not 51)

Grundandet av den västerländska, rationella kultur som uppstår vid Nya Tidens början sätter Weber i arbetet »Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus« i samband med vad han betecknar som den asketiska eller kallelseetiska rationaliteten (Not 52) d.v.s. en ny rationalitetstyp. Därmed står det oss fritt att tolka också t.ex. den nuvarande välfärdsstaten och dess expertstyrning som resultatet, inte först och främst av en allmänt fortskridande rationalisering utan av en rationalisering i en ny riktning, av utbredningen av en ny rationalitetstyp.

 

1.6. Den naturvetenskapliga rationaliseringen.

Ron Eyerman har (1985) som resultatet av en rationaliseringsprocess analyserat en förändring i Sverige under 1930-talet och 1940-talet. Bakom denna förändring och som främsta bärare av vederbörande rationalisering stod en grupp av intellektuella med anknytning till den ledande socialdemokratin. Nyckelpersoner i denna grupp var samhällsvetarna Gunnar och Alva Myrdal, andra framträdande representanter Tage Erlander och Ernst Wigforss.

[p. 24]

I de samhällskonceptioner dessa personer utvecklade och senare som regeringsmedlemmar förverkligade spelade en satsning på vetenskap och teknik en central roll. Från naturvetenskap och samhällsvetenskap hämtades redskap och modeller för reformering inte bara av sociala institutioner och verksamheter utan även av produktionen, av ekonomin. På detta område tillämpades den s.k. stockholmsskolans idéer inom nationalekonomin, innebärande bl.a. statlig interventionism samt manipulering av ekonomin.

Denna rationalisering kunde komplettera och förstärka en redan i och utanför Sverige existerande trend i riktning av modernisering. Den innebar en avgörande revitalisering av den andliga basen för Sveriges övergång från en outvecklad agrar stat till en modern industrination i enlighet med målsättningen att ge landet en plats »in the sun of the modern world.« Därmed lades grunden för det nuvarande svenska samhället och för den svenska välfärdsstaten.

Rationaliseringen i fråga genomsyrade inte bara det socialdemokratiska partiet utan hela det svenska folket. Den nya politiska kultur som grundades betecknar Eyerman som en expertkultur. Naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga experter gavs en framträdande plats. Naturvetenskapen gynnades i undervisning och forskning. Viktiga målsättningar gällde tillväxt, stabilitet, effektivitet, ordning, integration samt social trygghet. Dessa målsättningar skulle förverkligas genom en central, statlig »social engineering« med hjälp av nämnda vetenskapliga experter. (Not 53)

[p. 25]

Eyermans resultat ligger väl i linje med och kompletterar de iakttagelser angående England som vi inledningsvis anknöt till beträffande 1930-talet som innebärande ett vägval vilket var av avgörande betydelse för välfärdsstatens utveckling. Ett motsvarande vägval, också med rötter tillbaka i 1930-talet, kan spåras för t.ex. Danmarks vidkommande. (Not 54) Detta understryker vägvalets vikt och dess betydelse av mera generellt fenomen.

Frågan är: Vad säger Eyermans undersökning om möjligheterna att förstå detta vägval med hjälp av rationaliseringsbegreppet? Vilket är själva kärnan i vederbörande vägval?

Den samhällskonception som i Sverige introducerades och vidareutvecklades av Gunnar Myrdal etc. var ursprungligen hämtad från experimentell naturvetenskap, byggde på dess föreställningar om »interventioner i form av experimentella ingrepp i ett komplext men kontrollerbart och regelbundet universum.« Den rationaliseringsprocess som Eyerman skildrar kan således tolkas som resultatet av utbredningen av en vetenskaplig eller närmare bestämt en naturvetenskaplig rationalitetstyp eller m.a.o. av en naturvetenskaplig rationalisering.

Eyerman ser rationalisering som inte bara en intellektuell process, eller m.a.o. som inte bara en process driven av ett allmänmänskligt, intellektuellt rationaliseringsbehov (jfr definitionen på rationalisering ovan), utan som en process genom vilken nya former för dominans eller frigörelse förverkligas,

[p. 26]

m.a.o. som nära knuten till makt och maktkamp. (Not 55) I sin studie fokuserar Eyerman på en grupp av intellektuella som »rationaliserare« eller bärare av vederbörande rationalisering. Han kopplar denna grupps verksamhet samman med en allmän marsch av intellektuella, »armed with science and expert knowledge« mot ledande positioner i samhället vilken inleddes runt om i världen under 1930-talets ekonomiska kris. (Not 56) Eyerman sätter således de intellektuellas klasskamp i centrum för uppmärksamheten. (Not 57) Han anknyter därvid till ett förnyat intresse för de intellektuellas strävanden efter att nå makten i

[p. 27]

samhället, d.v.s. till en kamp mellan statusgrupper och/eller samhällsklasser. (Not 58)

Den förändring i Sverige som Eyerman skildrar bygger på en förening mellan intellektuella och socialdemokratin, mellan vetenskap och politik. Socialdemokratin söker under 1930-talet stöd i vetenskapen som en garant för demokrati, jämlikhet etc. (Not 59) Vetenskapen blir emellertid till något högst proble-

[p. 28]

matiskt: utvecklingen i Sverige inom såväl det socialdemokratiska partiet som staten betecknar Eyerman som pragmatisk, teknokratisk och dominerad av intellektuella. (Not 60) Detta kan möjligen förklaras med att de i en klasskamp segerrika intellektuella utnyttjar sin makt för att förverkliga sina samhällsideal. (Not 61) Man frågar sig emellertid: Får överbryggandet av klyftan mellan vetenskap och politik konsekvenser bara för politiken och inte för vetenskapen? Rör sig förändringsprocessen endast i en riktning?

För Weber blev begreppet rationalisering genom dess mångtydighet alltmer oägnat att utan vidare läggas till grund för en förståelse av förändring och utveckling. Weber utvecklade emellertid därvid själv viktiga utgångspunkter för en förfining och komplettering av rationaliseringsbegreppet som det kan vara värt att ta fasta på. (Not 62)

Bl.a. Richard Münch har framhållit hur Webers betydelse sträcker sig utöver rationaliseringsbegreppet. Det speciella med det västerländska samhället under Nya Tiden, dess särart som Weber skildrat den, består enligt Münch i en interpenetration mellan samhällets olika kulturellt-vetenskapliga, ekonomiska,

[p. 29]

politiska etc. handlingssfärer eller undersystem. Denna interpenetration innebär en upplösning av gränserna mellan de olika sfärerna eller subsystemen så att en gemensam ordning eller m.a.o. en hög grad av integration uppstår. (Not 63)

På basis härav konstruerar Münch en modell för förändring som han finner anlagd i Webers framställning. Den utgår från att det sker en fortskridande differentiering av samhället i olika handlingssfärer. Relationerna mellan dessa handlingssfärer eller subsystem kan utmärkas av konflikt, isolering, anpassning (ensidig penetration och dominans) eller (som i den västerländska kulturen) ömsesidig penetration (interpenetration).

Därvid framhåller Münch att det finnes en inneboende konflikt mellan olika handlingssfärer och att denna (analytiskt sett) blir skarpare ju mer de är rationaliserade efter egna lagar (och ju tätare de kommer i beröring med varandra). En enhetlig rationalisering av olika handlingssfärer som i tillfället den kallelseetiska rationaliteten, vilken skapar en gemensam livsorientering, ett normativt grundmönster, är förutsättning för en interpenetration vilken i sin tur är avgörande förutsättning för en förändring, för uppkomsten av en ny ordning. (Not 64)

Detta kan förklara t.ex. de växlande relationer mellan professionalisering, korporatisering och bureaukratisering som vi inledningsvis berört, varför ibland samverkan och ibland konflikt uppstår mellan dessa processer

[p. 30]

och varför de griper in i varandra. Vederbörande processer kan ses som områdesspecifika rationaliseringsprocesser. I och med att naturvetenskapen lägges till grund för världsbilden, blir dominerande bas för ideologisk legitimering etc., penetrerar den i olika grad olika rationaliseringsprocesser och de handlingssfärer inom vilka dessa verkar samt öppnar dem för ömsesidig penetration.

Bl.a. Habermas har också visat på den västerländska utvecklingen som resultatet av en fortskridande specialisering och »utdifferentiering« i olika självständiga problem- och handlingssfärer, vilka därefter försöker att underlägga sig varandra. Till skillnad från och i polemik mot bl.a. Habermas ser Münch emellertid som avgörande för förståelsen av utvecklingen den ömsesidiga penetrationen mellan motsatser eller, som i tillfället av den rationella västerländska kulturens uppkomst, mellan religionen och »världen.« (Not 65) Han betonar m.a.o. hur processen rör sig i två riktningar. (Not 66) Det betyder i föreliggande fall att vi har att se till inte bara politikens förvetenskapligande utan också till vetenskapens politisering.

En vetenskap som begränsar sig till en kritisk-intellektuell samhällsuppgift kan lättare förenas med autonomi.

I och med att vetenskapen användes och engageras i samhällelig verksamhet blir vetenskaplig status och vetenskapens samhällsnytta mer knutna till

[p. 31]

varandra. (Not 67) Dörren öppnas för vetenskapens politisering och för urholkningen av dess ställning som autonom profession.

Beträffande vetenskapens användning konstaterar Eyerman i sin undersökning att man inte nöjde sig med att som Weber rekommenderar låta vetenskapen stå blott som passiv iakttagare och förtolkare av den politiska (historiska) processen. Vetenskapen gjordes till aktiv deltagare i och användes (som verktyg för statlig intervention) i denna process. (Not 68)

Webers synpunkter på vetenskapens användning förtjänar en närmare belysning. Han behandlar denna fråga i den berömda föreläsningen »Wissenschaft als Beruf« år 1919, d.v.s. i slutet av sin bana, då åsikterna nått en högre grad av mognad. Nämnda föreläsning jämte den föreläsning Weber samtidigt också höll för sina studenter i München över temat »Politik als Beruf« har framhållits som Webers svanesång och som det mäktigaste och mognaste uttrycket för många av hans synpunkter på problematiken i vår tid. (Not 69)

 

1.7. Vetenskapen och dess användning.

[p. 32]

Webers oro för en upplösning av »Berufs«-kulturen gäller också i fråga om vetenskapen. I sin föreläsning »Wissenschaft als Beruf« pekar han på det hot mot vetenskapens frihet som ligger i de stora nutida, fabriksliknande institutionerna med deras företagsmässiga, d.v.s. ekonomiskt-rationella, hierarkiska uppbyggnad samt avhängighet av statliga och privata medel. Weber avvisar således statens (politikens) intervention på det vetenskapliga området. Han tar samtidigt avstånd från vetenskapens inblandning på det politiska området.

Vetenskapskapsmannen bör således inrikta sig på att helt och rent tjäna »saken,« d.v.s. dyrka vetenskapen för dess egen skull, utan sidoblickar på ekonomiska och andra fördelar - något som inte hindrar att han som privatperson kan vara t.ex. politiskt engagerad. Men praktiskt-politiskt ställningstagande och vetenskaplig analys av politik är två olika saker som måste hållas isär. Vetenskapen måste överhuvud vara medveten om sina gränser. Strävanden från dess sida att visa vägen till den sanne guden, den sanna naturen, den sanna konsten etc. har alltid fört till illusioner. I stället för att försöka utveckla vägledande principer på det religiösa, etiska, estetiska etc. området bör vetenskapen begränsa sig till att genomlysa, tolka och tillämpa olika principer. Själva principerna kan vetenskapen inte rubba vid. (Not 70)

Redan år 1904 skrev Weber på liknande sätt (i en programförklaring för tidskriften Archiv für Sozialwissenschaft und Sozialpolitik) att empirisk vetenskap är oförmögen att lära någon vad han bör. Den kan endast säga vad

[p. 33]

man kan och under vissa omständigheter vad man vill. (Not 71) I det år 1922 av Marianne Weber postumt utgivna arbetet »Wirtschaft und Gesellschaft« heter det att den mest kreative rättspraktikern utmärkes av att han inte känner sig som skapare av gällande normer utan endast som förtolkare och tillämpare av dessa. (Not 72) Webers synpunkter i denna fråga visar således en betydande kontinuitet. De är resultatet av en livslång kamp med samma problematik.

Därvid passar de väl in i och stöds av de föreställningar Weber efterhand utvecklade, de insikter han uppnådde om rationaliseringen och dess begränsning. En rationalisering med hjälp av vetenskapen, ett förvetenskapligande, skapar ytterligare begränsning, skärper denna. Vetenskapen kan endast ge en partiell verklighetsuppfattning. (Not 73)

Viktiga i detta sammanhang är Webers överväganden rörande den principiella skillnaden och motsättningen mellan rationalisering och karisma (Not 74)

[p. 34]

samt mellan olika typer av karisma: liksom vi hos Weber kan urskilja olika typer av rationalitet kan vi också urskilja olika typer av karisma med olika egenskaper.

Karisma är jämfört med rationalisering ett mera diffust, endast antydningsvis utvecklat begrepp hos Weber, vilket dessutom saknar grundlig genomlysning i litteraturen. (Not 75) Weber framhåller att rationalisering och karisma överallt är sammanflätade. För förståelsen av den historiska utvecklingen, av förändringen, är det emellertid viktigt att särskilja dessa båda i grunden olika strukturelement. (Not 76)

Hos Weber står karisma för en »utomvardaglig,« extraordinär kvalitet eller förmåga för vars skull en individ värderas som ledare. En karismatisk

[p. 35]

person anses begåvad med övernaturliga eller övermänskliga krafter eller i varje fall med egenskaper som inte tillkommer vem som helst. (Not 77)

Karisma är egentligen något »arationellt,« utanför det förnuftsmässiga liggande. (Not 78) Ursprungligen hade karisma att göra med magiskt betingade egenskaper hos profeter, helbrägdagörare, ledare av jaktexpeditioner och fälttåg, rättsskipare etc. Varje karisma innehåller någon rest av magiskt ursprung. (Not 79)

Den allt större uppmärksamhet Weber ägnar åt karisma ligger i linje med hans värdering av spontanitet, individualism och frihet. (Not 80) Karisma är hos Weber nära förbundet med dessa värden. Dess försvinnande innebär ett tillba-

[p. 36]

katrängande av individuellt, frihetligt handlande till förmån för disciplin, således en frihetsförlust och ett stelnande. (Not 81) Karisma förändrar människorna inifrån, griper dem i deras sinne. En viktig skillnad är således att rationalisering innebär en blott yttre, »teknisk« förändring, varvid förändringens bärande idé är irrelevant och man inte frågar efter dess mening. (Not 82)

Karisma i sin »rena,« oblandade, genuina form kan aldrig utgöra en källa till privat berikande eller ett medel till att uppnå personliga förmåner. I synnerhet kan karisma inte läggas till grund för regelbundna inkomster, således för en ordnad (rationell) ekonomi. Den kan endast belönas med hedersbevis och frivilliga prestationer. Bärare av karisma måste därför, om de vill vara trogna sin sändning, stå utanför världsliga band, utanför vardagens bekymmer. (Not 83)

Karisma är en nådegåva. Den måste väckas, utvecklas och prövas men genuin karisma kan lika litet som magiska kvaliteter, begåvning etc. förvärvas och överföras genom t.ex. utbildning. Denna måste därför sikta, inte till att först och främst förmedla fackkunskap, utan till att att väcka latent, inneboende karisma genom stimulering och utveckling av hela personligheten, gärna i en särskild gemenskap, skild från familj och naturlig omgivning (jfr engelska boarding-schools). Motpolen härtill är en fackspecialiserad utbildning. (Not 84) Weber framhåller således den principiella skillnaden mellan och motsätningen mellan

[p. 37]

vetenskaplig specialisering och allsidig, harmonisk utveckling av medfödda talanger. Samtidigt understryker han att vetenskapen i hög grad bygger på och måste bygga på specialisering och avskärmning. (Not 85)

Webers varningar för vetenskapens gränsöverskridande i förhållande till politik etc. skulle kunna tolkas så att han frånkänner vetenskapen karismatisk kraft. Som Daniel Bell framhållit innebär emellertid Webers upprepade betoning av nödvändigheten av en hängivenhet till vetenskapens sak snarare ett framhävande av dess heliga, karismatiska karaktär. (Not 86) Weber understyker att vetenskap, liksom politik etc. göres med huvudet, vilar på förnuftet. Lika litet som politik etc. kan emellertid vetenskap bygga enbart på förnuftet. Det förutsättes också hängivenhet, »heiliger Geist.« Weber sammanliknar vetenskapsmannens fantasi och intuition med den hos politikern, profeten, konstnären etc. Verklig vetenskap kräver på samma sätt som politik, konst etc. spontana, geniala infall, m.a.o. en speciell »gåva« eller karisma. (Not 87)

Samtidigt framhåller Weber den »avgrundsdjupa« skillnaden mellan de olika sfärer inom vilka vetenskapliga, politiska, religiösa, konstnärliga etc. idéer, d.v.s. olika typer av karisma, rör sig. (Not 88)

[p. 38]

Det finnes en principiell motsättning och spänning mellan religion och värld, därunder mellan religion och ekonomi, religion och politik, religion och konst etc. Religion är i grunden antipolitisk eller apolitisk, indifferent gentemot politik. »Historiens empiriska realitet« för dock ibland till närmanden. Detta innebär emellertid att man måste offra av sina ideal och av sitt självständiga egenvärde. Det betyder, som i den västerländska kallelseetiken, att religionen kompromissar med världen, med politiken och ekonomin. Det sker en anpassning till intressena hos ett världsligt, priviligierat skikt. Lusten att i grunden förändra människornas livsföring försvagas. Den religiösa broderskapstanken förvandlas till ett »Weltherrschaft der Unbrüderlichkeit.« (Not 89)

Av karismas karaktär av nådegåva och utvaldhet, av exklusivitet, följer att dess budskap eller »sändning« normalt endast riktar sig till en geografiskt, etniskt, socialt, politiskt, yrkesmässigt eller på annat sätt avgränsad grupp av människor. Ej genom yttre men genom inre tvång finns det kvalitativa skrankor för räckvidden av dess bärares »sändning.«(Not 90) Karisma är emellertid till sitt ursprungliga väsen mycket flyktig. Varje (typ av) karisma är därför under ständig press från vardagens materiella intressen som vill bevara och utnyttja dess kraft.

[p. 39]

Som drivkraft för ett dylikt »föralldagligande« eller »försakligande« av karisma nämner Weber en strävan efter trygghet genom legitimering av sociala, ekonomiska, politiska etc. maktpositioner. I den sociala, ekonomiska eller politiska ordningen priviligierade skikt har ett behov av att bevara och befästa sin ställning genom att ge den något av karismatisk glans och helighet. Karismas egenskap av »utomvardaglig,« övernaturlig, gudomlig kraft gör den efter dess »försakligande« till en välägnad källa till maktanspråk och bas för maktinnehav. (Not 91) Anhängare till en karismatisk ledare kan t.ex. sträva efter att permanenta hans styre i en social gemenskap i form av ett trossamfund, ett politiskt parti, en stat etc. (Not 92)

Överföringen av karisma till grupper, institutioner och områden utanför dess ursprungliga ram förutsätter ett »föralldagligande« eller »försakligande.« Karismas väsen och verkningsart ändras därmed djupgående. I stället för att verka i nyskapande, revolutionerande riktning fungerar karisma stereotypiserande och maktlegitimerande. (Not 93)

Som exempel på gränsöverskridanden och deras konsekvenser nämner Weber »hierokratiska« eller »heliga« regimer vilka i kraft av religiös karisma utövar världslig-politisk makt. En dylik hierokrati betecknas som den starkaste stereotypiserande makt som finnes. Vidare erinras om hur i »caesaropapistiska« regimer religionen underkastas den världsliga,

[p. 40]

politiska makten. Därmed blir religionen lätt till legitimering av det politiska systemet och till ett skydd för ett auktoritärt system. (Not 94)

En på dylikt sätt »föralldagligad« eller »rationellt försakligad« karisma är inte mera ledande utan underlagd vardagens materiella intressen. Karisma riskerar således att långsamt dö kvävningsdöden. Företrädare för genuin karisma försöker därför med alla medel att hålla karisma fri från vardagliga bekymmer och frestelser rörande egendom, regelbundna inkomster, familj etc. (Not 95)

I sin föreläsning »Wissenschaft als Beruf« står Weber som försvarare av vetenskapen som kall, av dess ömtåliga, rena, genuina, »oförsakligade« karisma (Not 96) mot vardagens bekymmer och frestelser.

Weber distanserar sig därmed från den värdering av vetenskapens betydelse för politiken som företrätts av t.ex. Karl Marx och Émile Durkheim. (Not 97) Detta kan delvis förklaras med Webers erfarenheter av vetenskapens politisering samt av vetenskapens allmänna situation i Tyskland med dess starka

[p. 41]

avhängighet av universiteten och därmed av att dessa bevarade en oberoende ställning. (Not 98)

Samtidigt försvarar Weber vetenskapen mot dess belackare, framhåller vårt beroende av den och dess fortsatta betydelse. (Not 99) Vetenskapen som »Beruf« står emellertid för två olika sätt att se på vetenskapen. I det första fallet är vetenskapen i sig själv nog, i det andra fallet är tillämpningen avgörande. Detta pekar på en viktig klyfta, inte minst inom vetenskapen själv.

Weber ser klart vetenskapens utsatthet i vår tid genom trycket från både inre och yttre krafter och det dilemma vi ställs inför när det gäller vetenskapens användning. Samtidigt betonar han principiellt vikten av ett ståndpunktstagande, av vårt personliga ansvar inför de ödesfrågor vi konfronteras med. (Not 100)

Den kallelseetiska rationaliseringen med dess många konsekvenser på olika områden i form av kapitalismen, »Berufs«-andan etc. var en väldig kraft på både gott och ont. Detta gäller i om möjligt ännu högre grad för den naturvetenskapliga rationaliseringen, förvetenskapligandet. Det gör frågan hur vetenskapen används central, till en kärnpunkt i många av de avgöranden och vägval vi tvingas till genom den moderna utvecklingen - bl.a. i samband med välfärdsstatens utveckling.

[p. 42]

 

1.8. Specifika frågeställningar. Avgränsningar.

Disposition.

Den engelska välfärdsstaten har fungerat som förebild för välfärdsstatens utveckling i många andra länder efter det andra världskriget. Det gör det särskilt angeläget att klargöra omständigheterna kring dess avgörande prägling och inriktning. Därvid skall vi koncentrera oss på det vägval som ägde rum under 1930-talet i riktning av ett förvetenskapligande av samhälle och politik. Vi skall särskilt försöka besvara frågorna: Vilka är bärarna av detta förvetenskapligande? Vilket är deras synsätt? Hur tänker de sig ett förvetenskapligande? Vilka krav ställer detta på vetenskapen? Vad tar de som självklart och vad problematiseras? Hur ser de m.a.o. på användningen av vetenskapen? I vad mån vill de bruka denna som en maktlegitimering? Hur långt vill de gå i riktning av en politisk dominans för vetenskapen?

I vad mån penetreras de ekonomiska, politiska, administrativa och sociala sfärerna av ett förvetenskapligande, i vad mån uppstår därvid skillnader samt vad får detta för konsekvenser? I vad mån bestäms överföringen av vetenskapen till andra områden av vetenskapen och i vad mån av vederbörande andra områden? Vad betyder 1930-talet i alla dessa avseenden?

Det extrema, utomordentliga, »utomvardagliga,« det som förmår att spränga det vardagliga, rutiniserande spelar en särskild roll i Webers resonemang. Karisma föds ur nöd och förhoppning. Krig och kriser skakar det

[p. 43]

bestående, medverkar till dess uppbrytning, visar handgripligt att det invanda inte är evigt gällande och heligt. Uppkomsten och frigörelsen av karisma förbinds särskilt med ovanliga personer och tidsperioder. (Not 101) Detta visar på det situationsbestämda i förändring och aktualiserar bl.a. frågan om betydelsen av 1930-talet med dess djupa ekonomiska kris och begynnande världskrig. Vi skall särskilt fokusera på denna fråga. Samtidigt är det nödvändigt att se 1930-talets betydelse i ett större historiskt perspektiv som omfattar industrisamhällets omvandling, vilken på allvar inleds i slutet av l800-talet. Därvid är det också angeläget att jämföra den engelska utvecklingen med den i andra ledande industristater, särskilt Tyskland och USA.


Noter:

Not 1.
Alf Ronnby, Socialstaten: Till kritiken av socialteknokratin, Lund 1981, särskilt s. 7-17, 77-85, 224-233. Jfr även t.ex. Jeffrey D. Straussman, »Wissenschaftliche Beratung und politische Steuerung,« i Probleme der postindustriellen Gesellschaft, ed. Lucian Kern, Köln 1976, s. 175-215. Beträffande diskussionen om det postindustriella, teknokratiska kunskapssamhället se även t. ex. George Lichtheim, Europe in the Twentieth Century, London 1972, s. 395-411, 429-440 samt The Knowledge Society, eds. G. Böhme & N. Stehr, Dordrecht 1986.

Not 2.
F. A. Hayek, The Road to Serfdom, London 1944, s. 2 ff, 30 ff. Se även dens., »Introduction,« i Collectivist Economic Planning, London 1935, s. 1-40; dens., The Constitution of Liberty, London 1960, s. 33, 120 ff, 180, 290 f samt Norman P. Barry, Hayek's Social and Economic Philosophy, London etc. 1979, s. 6 f, 16 ff, 38 ff.

Not 3.
Termen »science« måste här kommenteras. Den betydde i engelskan ursprungligen vetenskap i allmänhet (»intellectual discipline«) men har senare - liksom det motsvarande franska ordet »science« - kommit att speciellt avse naturvetenskap. Skiljelinjen, särskilt i förhållande till samhällsvetenskap - »social science« - kan emellertid vara oskarp. Ordet »science« måste därför tolkas beroende på sitt sammanhang. I detta fallet framgår därvid tydligt att både Hayek och Marwick särskilt åsyftade naturvetenskap.

Not 4.
Arthur Marwick, »Middle Opinion in the Thirties: Planning, Progress and Political 'Agreement',« The English Historical Review 1964, s. 285-298.

Not 5.
Jfr Werner Conze & Jürgen Kocka, »Einleitung,« i Bildungsbürgertum im 19. Jahrhundert: Teil I, Bildungssystem und Professionalisierung in internationalen Vergleichen, Stuttgart 1985, s. 9-26(19).

Not 6.
Charles E. McClelland, »Zur Professionalisierung der akademischen Berufe in Deutschland,« i Bildungsbürgertum im 19. Jahrhundert, s. 233-247 (237 ff).

Not 7.
Conze-Kocka, Einleitung, s. 17 ff.

Not 8.
Magalli Sarfatti Larson, The Rise of Professionalism: A Sociological Analysis, Berkeley etc. 1977, s. X, XVI f, 18.

Not 9.
Ibid., s. 19.

Not 10.
Ronnby, s. 225.

Not 11.
Larson, s. XVII.

Not 12.
Ibid., s. XVII, 12, 14 ff, 31 ff, 47; R. Murphy, »The Struggle for Scholarly Recognition,« Theory and Society, 1983:5.

Not 13.
Larson, s. 56 ff, 220 ff, 237 ff, 242.

Not 14.
Larson understryker betydelsen av denna ideologipåverkan och framhåller professionerna som vår »last ideological frontier.« Ibid., s. 242.

Not 15.
Ibid., s. XI ff, XVI ff, 28 ff, 39. Jfr även Constans Seyfarth, »Gesellschaftliche Rationalisierung und die Entwicklung der Intellektuellenschichten: Zur Weiterführung eines zentralen Themas Max Webers,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, eds. Walter M Sprondel & Constans Seyfarth, Stuttgart 1981, s. 189-223.

Not 16.
Larson, s. XVIII.

Not 17.
Ibid., s. 30. Beträffande förändringen med hänsyn till professionerna och deras sammansättning omkring sekelskiftet 1900 jfr McClelland, s. 233. Angående olika faser i professionaliseringsprocessen och olika professionella grupper som bärare av denna jfr även Seyfarth, passim.

Not 18.
Larson, s. 30, 148.

Not 19.
Eliot Freidson, Profession of Medicin, New York 1970. Seyfarth framhåller även läkarnas (men särskilt juristernas) roll i den tidiga professionaliseringen. Seyfarth, passim.

Not 20.
Jfr Torstendahls invändningar. Rolf Torstendahl, »Engineers in Sweden and Britain 1820-1914: Professionalism and Bureaucratisation in a Comparative Perspective,« i Conze-Kocka, s. 543-560(553 not 36). Beträffande Laytons arbete se nedan.

Not 21.
Edwin T. Layton, The Revolt of the Engineers, Cleveland 1971, s. 58; Larson, s. 31; Katrin Fridjónsdóttir, Vetenskap och politik: En kunskapssociologisk studie, Lund 1983, s. 9, 67.

Not 22.
Larson, s. 17, 44 f, 50 f, 154, 239.

Not 23.
Conze-Kocka, Einleitung, s. 19.

Not 24.
Larson, s. 143 ff, 154 f.

Not 25.
Ibid, s. 137, 147.

Not 26.
Se ibid., kap. 9, s. 139 ff.

Not 27.
Ibid., s. 144, l48. Inom professionaliseringsforskningen har man överhuvud betonat växelspelet mellan professionalisering och statsformation. Professionerna har banat väg för statens och den offentliga sektorns expansion. Staten å sin sida har framhållits som en viktig förutsättning för professionaliserade gruppers utbildning, legitimering och etablering. Ronnby, s. 72 ff, 224 ff; T. Johnson, »The State and the Professions: Peculiarities of the British,« i Social Class and the Division of Labour, Cambridge 1982, s. 189; Lennart G. Svensson, »Professionalism, Bureaucracy, and Social Class,« Studies of Higher Education and Research, 1987:4, s. 9-20; Seyfarth, s. 210. Nyare forskningsresultat visar dock på att betydelsen av statlig intervention för professionaliseringsprocessen kan ha växlat starkt från land till land och varit större i Tyskland, Sverige och Frankrike än i t.ex. England. Se Conze-Kocka, Einleitung, s. 22.

Not 28.
Larson, s. 139 f.

Not 29.
Jan Thelander, »Makt, rationalitet och samhällsproblem,« diskussionspapper till seminarium om Ny politisk historie, Skjoldenæsholm, jan. 1985.

Not 30.
Larson, s. 136 ff, 149.

Not 31.
Conze-Kocka, Einleitung, s. 19.

Not 32.
Layton, Revolt of the Engineers, passim.

Not 33.
Torstendahl, Engineers in Industry, s. 264 f. - Torstendahl tecknar tre vägar för professionella som anställda. l. De kan identifiera sig med sin arbetsgivare eller 2. med sin profession (och således satsa på professionalisering). 3. De kan drabbas av alienering i förhållande till arbete och arbetssituation. Ibid.

Not 34.
Därvid kunde ingenjörerna inte opponera mot »big business« utan att rycka undan grunden för sin maktbas och sociala prestige. Som en mera oberoende maktbas riktade sig deras ambitioner och kanaliserades deras missnöje därför främst mot staten. Detta förbands med en bredare konception av ingenjörens roll och expertis som inte bara begränsad till det rent tekniska området. Larson, s.140 ff, 190 ff.
Larson ser bureaukratisering och professionalisering som skilda men komplementära sätt att organisera och kontrollera arbetet. Båda bygger enligt henne på en ideologisk legitimering genom hänvisning till »rationell« och »objektiv« kompetens. Båda innebär också en monopolisering av en kognitiv bas. Bureaukratisering skiljer sig emellertid från professionalisering genom att den vilar på opersonlig (legal) makt, på innehavet av en organisatorisk roll. Professionalisering däremot bygger på individuell kapacitet. Ibid., s. 206 f.
Torstendahl menar att Larson därvid alltför litet betonar olikheterna och motsättningen mellan professionalisering och bureaukratisering. Torstendahl, Engineeers in Sweden and Britain, s. 553 not 36. Jfr även dens., »Engineers in Industry, 1850-1910: Professional Men and New Bureaucrats, A Comparative Approach,« i Science, Technology and Society in the Time of Alfred Nobel, ed. Carl Gustaf Bernhard m.fl., Oxford etc. 1982, s. 253-270.
Lennart G. Svensson framhåller också bureaukrati och professionalism som två skilda typer av rationell administration. Han betonar emellertid att båda vilar på en applicering av allmänna regler, d.v.s. på starkt generaliserbar kunskap. Denna förmedlas av samma, starkt bureaukratiserade universitetsmässiga institutioner. Bureaukrater och professionella arbetar också i huvudsak inom samma, bureaukratiserade organisatoriska ram. Svensson, s. 13.

Not 35.
Jfr även P. Weingart som framhållit att vetenskapens samhälleliggörande innebär en avprofessionalisering av vetenskapen. P. Weingart, »The Social Assessment of Science, or the Deinstitutionalization of the Scientific Profession,« Science, Technology and Human Values, 7, 1982.

Not 36.
Beträffande rationaliseringsbegreppets relevans för professionaliseringsforskningen jfr Conce-Kocka, Einleitung, s. 20.

Not 37.
För en jämförelse mellan Annales-skolan och Weber se Günther Roth, »Fernand Braudel und Max Weber: Ein strukturgeschichtlicher Vergleich,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, s. 59-80. Beträffande Webers aktualitet för historieforskningen jfr även Thorsten Nybom, »Max Weber och historievetenskapen,« i Historievetenskap som teori, praktik, ideologi, eds. Rolf Torstendahl & Thorsten Nybom, Falkenberg 1988, s. 190-201.

Not 38.
Bidragen till den speciella Weber-sektionen har utgivits av Jürgen Kocka under titeln Max Weber der Historiker, Göttingen 1986. Se även Max Weber und die Methodologie der Geschichtswissenschaft, Comité International des sciences historiques, XVIe congrès international des sciences historiques, Stuttgart 25.8-1.9.1985, Rapport, vol. 1, Stuttgart 1985, s. 240-281.

Not 39.
Jfr H. Stuart Hughes, Consciousness & Society: The Reorientation of European Social Thought 1890-1930, Brighton, Sussex 1979, s. 278 ff; Inga Floto, Historie: Nyere og nyeste tid, Köpenhamn 1985, s. 64 ff, 76 ff. Beträffande historiens roll i Webers teori se även Juan Carlos Agulla, Max Weber und die Theorie des sozialen Handelns, Cordoba 1964, s. 36 f, 66 ff, 89 ff.

Not 40.
Jfr Jürgen Habermas, Theorie des kommunikativen Handelns, Frankfurt am Main 1981, Bd.1, s. 262 ff, Bd.II, s. 464 ff; dens., »Aspekte der Handlungsrationalität,« i Vorstudien und Ergänzungen zur Theorie des kommunikativen Handelns, Frankfurt am Main 1984, s.441-472; Wolfgang J. Mommsen, »Max Webers Begriff der Universalgeschichte,« i Max Weber der Historiker, s. 51-72; Jerzy Topolski, »Kommentar zur W. J. Mommsens Beitrag,« ibid., s. 79-83.

Not 41.
Jfr Talcott Parsons, »Rationalität und der Prozess der Rationalisierung im Denken Max Webers,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, s. 81-92 (9l).

Not 42.
Jfr Mommsen, s. 59.

Not 43.
Ibid., s. 63.

Not 44.
H. H. Gerth & C. Wright Mills, »Introduction,« i From Max Weber: Essays in Sociology, London 1970, s. 1-74(51); Wolfgang Schluchter, Die Entwicklung des okzidentalen Rationalismus, Tübingen 1979, s. 12; Jürgen Kocka, »Max Webers Bedeutung für die Geschichtswissenschaft,« i Max Weber der Historiker, s. 13-27(16).

Not 45.
Mommsen, s. 66.

Not 46.
Jfr även Stuart Hughes, s. 329.

Not 47.
Weber, »Einleitung,« i Gesammelte Aufsätze zur Religionssoziologie, vol.I, Tübingen 1934, s. 1-206; dens., Wirtschaft und Gesellschaft (Grundriss der Sozialökonomik, III. Abteilung), Tübingen 1922, s. 16.

Not 48.
Thelander, Makt, rationalitet och samhällsproblem, passim; Jan Thelander & Lars Lundgren, Nedräkning pågår: Hur upptäcks miljöproblem? Vad händer sedan? Solna 1989, s. 40 f; Thelander, »The Obscure Problems: Rationalization, Power and the Discovery of Environmental Problems« (manus). Se även dens., »Forskarutbildningen som traditionsförmedling,« Universitetskanslersämbetet, UHÄ-projektet Forskarutbildningens resultat 1890-1975, Delrapport 3, Stockholm 1979. Beträffande olika typer av rationalitet jfr även Stephen Kalberg, »Max Webers Typen der Rationalität: Grundsteine für die Analyse von Rationalisierings-Prozessen in der Geschichte,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, s. 9-38.

Not 49.
Jfr Seyfarth, passim.

Not 50.
Weber, »Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus.« Detta arbete föreligger i två versioner. Den första av dessa trycktes omedelbart efter utarbetandet 1904-1905 i Archiv für Sozialwissenschaft und Sozialpolitik, Bd. 20, 1905, s. 1-54, Bd. 21, 1905, s.1-110. En ny version, vilken innehåller kommentarer till framförd kritik, ingår som första del i samlingsvolymen Gesammelte Aufsätze zur Religionssoziologie, 1922-1923 (s. 207-236). Denna samlingsvolym innehåller också det närstående arbetet »Die protestantischen Sekten und der Geist des Kapitalismus« samt ovan nämnda »Einleitung« (eller »Vorbemerkung«). Se Max Weber, Soziologie, Weltgeschichtliche Analysen, Politik, ed. Johannes Winckelmann, Stuttgart 1956, s. 535, 538, 549.

Not 51.
Mommsen, s. 68.

Not 52.
Weber talar om (asketisk) »Rationalismus« (rationalism) men det torde vara riktigare att i detta sammanhang använda termen rationalitet. Se Kalberg, passim.

Not 53.
Ron Eyerman, »Rationalizing Intellectuals: Sweden in the 1930's and 1940's,« Theory and Society, 14, 1985, s. 777-807.

Not 54.
Ove K. Pedersen, »Samfundsøkonomi og forhandlingsøkonomi: Om konsensusplanlægning og netværksstyring i Danmark,« Statsvetenskaplig tidskrift, 98, 1988, s.187-199; Vibeke Sørensen, »Social Democratic Government in Denmark under the Marshall Plan, 1947-1950,« unpublished Ph. D. Thesis, European University Institute, Florence, 1987.

Not 55.
Eyerman, Rationalizing Intellectuals, s. 784 f, 796 f. Weber framhåller hur vi när det gäller att förklara förändring måste ta med både andliga och materiella faktorer. I arbetet »Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus« koncentrerar sig Weber, som han själv betonar, på det ena orsaksförhållandet bakom rationalisering, nämligen utvecklingen på det andligt-kulturella eller närmare bestämt det religiösa området. Han framhåller emellertid nödvändigheten av att för förståelse av rationalisering ta hänsyn till båda kausalförhållandena. Ett viktigt syfte med Webers efterföljande religionssociologiska analyser är - som han också uttryckligen framhåller - att belysa den religiösa utvecklingens beroende av materiella (samhälleliga) förhållanden (i form av ekonomi och social skiktning). Weber, Einleitung, i Gesammelte Aufsätze zur Religionssoziologie.

Not 56.
Eyerman, Rationalizing Intellectuals, s. 781, 794, 803 f.

Not 57.
Bland tidigare arbeten om de intellektuellas emancipation och deras ställning som en ny klass kan nämnas t.ex. Theodor Geiger, Intelligensen, Stockholm 1944; John Kenneth Galbraith, The Affluent Society, Boston 1958; dens., The Industrial State, New York 1967; James Burnham, The Managerial Revolution, Bloomington, Indiana 1960; Jacques Daniel Bell, The End of Ideologies, New York 1962; dens., The Coming of Post-Industrial Society, New York 1973; Thomas A. Baylis, The Technical Intelligentia and the East German Elite: Legitimacy and Social Change in Mature Communism, Berkeley 1974; Görg Konrad & Ivan Szélenyi, Die Intelligenz auf dem Weg zur Klassenmacht, Frankfurt am Main 1978; B. Bruce Briggs, »An Introduction to the Idea of the New Class,« i The New Class, New Brunnswick and New Jersey 1979, s.1-18; Alvin W. Gouldner, The Future of Intellectuals and the Rise of the New Class, New York 1979.
Beträffande nyare arbeten om de intellektuella se även Zygmunt Bauman, Interpreters and Legislators, Cambridge 1987; Pierre Bourdieu, Homo Academicus, Cambridge 1988.

Not 58.
Detta har närmare utvecklats i en antologi som Eyerman utgivit tillsammans med Lennart G. Svensson och Thomas Söderqvist. I ett gemensamt förord anknyter utgivarna särskilt till Gouldners teorier om framväxten av en ny kunskapsklass (se ovan nämnda arbete av Gouldner). Därvid intresserar man sig för i huvudsak samma grupper och skikt som professionaliseringsteoretikerna och professionalisering framhäves som en viktig maktstrategi för de intellektuella. I bidragen till antologin pekas bl.a. även på korporatism och bureaukrati som viktiga förutsättningar för de intellektuellas maktuppstigande. Ron Eyerman, Lennart G. Svensson, Thomas Söderqvist, »Intellectuals, Universities, and the State,« Studies of Higher Education and Research, 1987:3, s. 1-15 (särskilt s. 2 f, 8, 11 ff). Bland professionaliseringsteoretikerna betonar t.ex. Larson också professionaliseringsprocessens karaktär av maktkamp och i detta sammanhang särskilt ideologiproduktionens betydelse som en maktstrategi. Hon menar däremot att denna maktkamp utspelar sig inom samma klass - medelklassen - snarare än längs klasslinjer. Larson, s. 69, 157, 210. När det gäller det stora intresset under senaste decennium för konflikt som drivkraft för professionalisering se även ibid., s. 157; John Cullen, Structure of Professionalism, New York 1978; Conze-Kocka, Einleitung, s. 20 ff; McClelland, s. 236 ff; D. Klegon, »The Sociology of Professions: An Emerging Perspective,« Sociological Work Occupations, 5, 1987, s. 259-283.

Not 59.
1930-talets och 1940-talets avgörande betydelse för socialdemokratins såväl som för välfärdsstatens utveckling i Sverige har betonats och belysts av en lång rad författare. Se t.ex. Gunnar Olofsson, Mellan klass och stat, Lund 1979; Walter Korpi, The Working Class in Welfare Capitalism, London 1960; Göran Therborn, Socialdemokratin träder fram, Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr. 27-28, Lund 1983; Rolf Torstendahl, »Technology in the Development of Society, 1850-1980,« i History and Technology, 1984, s. 163 ff; Thorsten Nybom, »Samhällsformationer och samhällsorganisation i Sverige 1890-1975,« (Svensk) Historisk Tidskrift, 1985, s. 38 ff; dens., »The Making and Defence of the Social Democratic State: Swedish Labour Movement 1935-1950,« International Symposium of West European Social Democracy after the Second World War, Amsterdam 1988; Bo Rothstein, Den socialdemokratiska staten, Lund 1986; Olof Ruin, I välfärdens tjänst: Tage Erlander 1946-1969, Stockholm 1986.

Not 60.
Eyerman, Rationalizing Intellectuals, s. 803.

Not 61.
Eyerman framhåller att i vederbörande grupp eller »rörelse« andliga och materiella intressen var förenade. Rörelsens företrädare hade en »sense of mission,« en evangelisk glöd, samtidigt med en känsla för existerande realiteter. De kunde - även om Eyerman betonar att det inte behöver ha varit medvetet och avsiktligt - förena en inre övertygelse, det andliga intresset av att tjäna vetenskapen, med det materiella intresset av att öka status och makt för den egna gruppen. Ibid., s. 802 ff.

Not 62.
Jfr Mommsen, s. 66 f; Benjamin Nelson, »Max Weber and the Discontents and Dilemmas of Contemporary Universally Rationalized Post-Christian Civilization,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, s. 1-8; Talcott Parsons, »Rationalität und der Prozess der Rationalisierung im Denken Max Webers,« ibid., s. 81-92.

Not 63.
Richard Münch, »Über Parsons zu Weber: Von der Theorie der Rationalisierung zur Theorie der Interpenetration,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, s. 108-156.

Not 64.
Ibid., s. 127 ff.

Not 65.
Ibid., s. 114 f, 144.

Not 66.
Jfr även Johannes Weiss, »Rationalität als Kommunikabilität,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, s. 39-58 (47).

Not 67.
Larson, s. 67 f.

Not 68.
Eyerman, Rationalizing Intellectuals, s. 792.

Not 69.
Nelson, s. 7 .

Not 70.
Weber, »Wissenschaft als Beruf,« i Gesammelte Aufsätze zur Wissenschaftslehre, 2. uppl., ed. Johannes Winckelmann, Tübingen 1951, s. 566-597.

Not 71.
Weber, »Die Objektivität sozialwissenschaftlicher und sozialpolitischer Erkenntnis,« i Gesammelte Aufsätze zur Wissenschaftslehre, ed. Johannes Winckelmann, (2.utg), Tübingen 1951, s. 146-214.

Not 72.
Weber, Wirtschaft und Gesellschaft, s. 511. Se även dens., »Der Sinn der Wertfreiheit der soziologischen und ökonomischen Wissenschaften,« i Gesammelte Aufsätze zur Wissenschaftslehre, s. 475-526.

Not 73.
Thelander, The Obscure Problems: Rationalization, passim.

Not 74.
På basis av dikotomin och sammanflätningen mellan rationalisering och karisma skisserar Mommsen en bipolär modell för social förändring. Den bygger på både rationalisering och karisma som drivande element för förändring men framhäver samtidigt skillnaden och motsättningen mellan dessa båda element:
Karismatisk förändring innebär en utmaning mot existerande, »vardagliga« förhållanden. Den tar sin utgångspunkt i och hämtar sin energi från ideal som står i motsats till det »vardagliga,« till den existerande omvärlden, och som därför ger anledning till dess omgestaltning.
Mot denna typ av förändring står en annan. Den uppstår genom rutiniserande rationalisering, genom självdynamiken hos en gång etablerade handlingsorienterande föreställningar. Mommsen, s. 57 ff.
Rationaliseringsprocesser kan således igångsättas, brytas eller ändra riktning genom att nyskapande, »karismatiska« rörelser utvecklar idéer som tränger igenom vardagliga rutiner, avslöjar dem som otillräckliga och förkastliga (innan de själva i sin tur rutiniseras och stelnar). Karisma spelar m.a.o. en oundgänglig roll för att korrigera och balansera rationalisering. Jfr även Schluchter, s. 184 ff; Gerth & Mills, s. 52 ff; Kocka, Max Webers Bedeutung, s. 23.

Not 75.
Jfr Kerstin Lindskoug, »Rationalisering och karisma - Max Webers historiesyn,« Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet, Forskningsrapport nr 49, 1977; dens., Hänförelse och förnuft: Om karisma och rationalitet i Max Webers sociologi, Malmö 1979; Parsons, s. 90; Weiss, s. 51.

Not 76.
Weber, Wirtschaft und Gesellschaft, s. 760.

Not 77.
Som Talcott Parsons framhållit kan Webers mindre tydliga framställning av karisma hänga samman med att det (även om Freud framträtt) under Webers livstid förelåg mera förarbeten för en analys av de rationella än av de icke-rationella komponenterna i mänskligt handlande. Samtidigt understryker Parsons att Webers betydelse inte minst ligger i att han ger utgångspunkter för en analys av de komplicerade förhållandena mellan det rationella och det icke-rationella. Parsons, s. 89 ff.

Not 78.
Weber nämner en förnuftets karisma, vilken framträtt sedan upplysningstiden och framåt och vilken gör anspråk på att lösa mänsklighetens problem och livsfrågor. Detta är den yttersta form karisma kan antaga. Därmed är den bipolära karaktären av karisma och rationalisering helt upphävd. Karisma kan m.a.o. inte längre verka som ett korrektiv. De människo- och grundrättigheter som ytterst legitimerats med upplysningens tro på individens förnuft öppnar således för »das freie Schalten des Verwertungsstrebens des Kapitals mit Sachgütern und Menschen.« Weber, Wirtschaft und Gesellschaft, s. 816 f. Jfr även Schluchter, s. 184 f; Ilja Srubar, »Die Konstitution von Bedeutsamkeiten im Alltagshandeln: Zur Schützchen Lösung eines Weberschen Problems,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, s. 93-107.

Not 79.
Weber, Wirtschaft und Gesellschaft, s. 140, 753. Weber talar också (i förbindelse med konsten) om kunnandets ursprungligen magiska karisma. Weber, »Zwischenbetrachtung: Theorie der Stufen und Richtungen religiöser Weltablehnung,« i Gesammelte Aufsätze zur Religionssoziologie, I, s. 536-573. Se även dens., Wirtschaft und Gesellschaft, s. 261 ff.

Not 80.
Jfr Mommsen, s. 68 ff.

Not 81.
Weber, Wirtschaft und Gesellschaft, s. 642 ff.

Not 82.
Ibid., s. 142, 758 ff.

Not 83.
Ibid., s. 142 ff, 754 f.

Not 84.
Ibid., s. 754, 77l ff.

Not 85.
Ibid., s. 677; Weber, Wissenschaft als Beruf, passim.

Not 86.
Bell, Coming of Post-Industrial Society, s. 406.

Not 87.
Weber, Politik als Beruf, passim; dens., Wirtschaft und Gesellschaft, s. 758.

Not 88.
Ibid., s. 758.

Not 89.
På motsvarande sätt finnes det också en - i princip oöverstiglig - motsättning och spänning mellan religion och vetenskap. Weber konstaterar att denna spänning dock kan vara mindre i förhållandet mellan religion och rent empirisk, även naturvetenskaplig forskning än mellan religion och filosofi (där livsfrågor står på spel). I synnerhet gäller detta återigen beträffande den asketiska protestantismen (som därmed inneburit väsentliga förutsättningar för vetenskapens utveckling i Västerlandet). Weber, Zwischenbetrachtung: Theorie der Stufen und Richtungen religiöser Weltablehnung; dens., Politik als Beruf, passim; dens., Wirtschaft und Gesellschaft, s. 271 ff, 330 ff.

Not 90.
Ibid., s. 754, 771 ff.

Not 91.
Ibid., s. 142 ff, 147 f, 647 ff.

Not 92.
Ibid., s. 758 ff.

Not 93.
Ibid., s. 142 ff, 648, 771 ff, 776.

Not 94.
Ibid., s. 29 f, 775, 780 ff, 790 ff, 805 f.

Not 95.
Ibid., s. 142 ff, 761 ff.

Not 96.
Weber framhåller att karisma konstituerar ett »Beruf« i den »emfatiska« betydelsen av ordet, d.v.s. som kall. Weber, Wirtschaft und Gesellschaft, s. 142.

Not 97.
För en jämförelse mellan Weber och särskilt Durkheim se Fridjonsdóttir, s. 15 f; Margareta Bertilsson, »Om allmän moral och professionell etik,« i Slaget om det moderna: Sociologiska essäer, Lund 1987, s. 134-149.

Not 98.
Om vetenskapens ställning i Tyskland se t.ex. Joseph Ben-David, The Scientist's Role in Society: A Comparative Study, Chicago & London 1984, s. 108-138. Jfr även Stuart Hughes, s. 307.

Not 99.
Beträffande vetenskapens ifrågasättande och de talrika angreppen på vetenskapen och de intellektuella i Webers samtid se Eyerman-Svensson-Söderqvist, s. 2.

Not 100.
Weber, Wissenschaft als Beruf, passim. Jfr även Mommsen, s. 70.

Not 101.
Weber, Wirtschaft und Gesellschaft, s. 142, 408 f, 756, 761.


[p. 44]

1.9. Bibliografi till inledningen.

Agulla, Juan Carlos. Max Weber und die Theorie des sozialen Handelns. Cordoba 1964.

Barry, Norman P. Hayek's Social and Economic Philosophy. London etc. 1979.

Baylis, Thomas A. The Technical Intelligentia and the East German Elite. Legitimacy and Social Change in Mature Communism. Berkeley 1974.

Bell, Jacques Daniel. The Coming of Post-Industrial Society. New York 1973.

--- The End of Ideologies. New York 1962.

Ben-David, Joseph. The Scientist's Role in Society. A Comparative Study. Chicago & London 1984.

[p. 45]

Bertilsson, Margareta. »Om allmän moral och professionell etik,« i Slaget om det moderna. Sociologiska essäer. Lund 1987.

Bruce Briggs, B. »An Introduction to the Idea of the New Class,« i The New Class, New Brunnswick and New Jersey 1979, s.1-18.

Burnham, James. The Managerial Revolution. Bloomington, Indiana 1960.

Conze, Werner & Kocka, Jürgen. »Einleitung,« i Bildungsbürgertum im 19.Jahrhundert. Teil I: Bildungssystem und Professionalisiering in internationalen Vergleichen. Stuttgart 1985, s. 9-26.

Cullen, John. Structure of Professionalism. New York 1978.

Eyerman, Ron, »Rationalizing Intellectuals. Sweden in the 1930's and 1940's,« Theory and Society, 14, 1985, s. 777- 807.

Eyerman, Ron, Svensson, Lennart G. , Söderqvist, Thomas. »Intellectuals, Universities and the State,« Studies of Higher Education and Research. A Newsletter of the Research on Higher Education Program (Stockholm), 1987:3, s. 1-5.

Floto, Inga. Historie. Nyere og nyeste tid. Köpenhamn 1985.

Freidson, Eliot. Profession of Medicin. New York 1970.

[p. 46]

Fridjonsdóttir, Katrín. Vetenskap och politik. En kunskapssociologisk studie. Lund 1983.

Galbraith, John Kenneth. The Affluent Society. Boston 1958.

--- The Industrial State. New York 1967.

Geiger, Theodor. Intelligensen. Stockholm 1944.

Gerth, H. H. & Wright Mills, C. »Introduction,« i From Max Weber: Essays in Sociology. London 1970, s. 1-74.

Goldner, Alvin W. The Future of Intellectuals and the Rise of the New Class. New York 1979.

Habermas, Jürgen. »Aspekte der Handlungsrationalität,« i Vorstudien und Ergänzungen zur Theorie des kommunikativen Handelns. Frankfurt am Main 1984, s. 441-472.

--- Theorie des kommunikativen Handelns. Bd.I-II. Frankfurt am Main 1981.

Hayek, F. A. »Introduction,« i Collectivist Economic Planning, London 1935, s. 1-40.

--- The Constitution of Liberty. London 1960.

[p. 47]

--- The Road to Serfdom. London 1944.

Johnson, T. »The State and the Professions. Peculiarities of the British,« i Social Class and the Division of Labour. Cambridge 1982.

Kalberg, Stephen. »Max Webers Typen der Rationalität: Grundsteine für die Analyse von Rationalisierungs-Prozessen in der Geschichte,« i Max Weber und die Rationalisiering sozialen Handelns, eds. Walter M.Sprondel & Constans Seyfarth. Stuttgart 1981, s. 9-38.

Klegon, D. »The Sociology of Professions. An Emerging Perspective,« Sociological Work Occupations 5, 1987.

Kocka, Jürgen. »Max Webers Bedeutung für die Geschichtswissenschaft,« i Max Weber der Historiker. Göttingen 1986, s. 13-27.

Konrad, Görg & Szélenyi, Ivan. Die Intelligenz auf dem Weg zur Klassenmacht. Frankfurt am Main 1978.

Korpi, Walter. The Working Class in Welfare Capitalism. London 1960.

Larson, Magalli Sarfatti. The Rise of Professionalism. A Sociological Analysis. Berkeley etc. 1977.

Layton, Edwin T. The Revolt of the Engineers. Cleveland 1971.

[p. 48]

Lichtheim, George. Europe in the Twentieth Century. London 1972.

Lindskoug, Kerstin. Hänförelse och förnuft: Om karisma och rationalitet i Max Webers sociologi, Malmö 1979.

--- »Rationalisering och karisma - Max Webers historiesyn.« Sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Forskningsrapport nr 49, 1977.

Marwick, Arthur. »Middle Opinion in the Thirties: Planning, Progress and Political 'Agreement',« The English Historical Review 1964, s. 285-298.

Max Weber und die Methodologie der Geschichtswissenschaft. Comité International des sciences historiques, XVIe congrès international des sciences historiques. Stuttgart 25.8-1.9.1985. Rapport, vol. 1. Stuttgart 1985, s. 240-281.

McClelland, Charles E. »Zur Professionaliserung der akademischen Berufe in Deutschland,« i Bildungsbürgertum im 19. Jahrhundert. Teil I: Bildungssystem und Professionalisierung in internationalen Vergleichen, eds. Werner Conze & Jürgen Kocka. Stuttgart 1985, s. 233-247.

[Mommsen, Wolfgang J., »Max Webers Begriff der Universalgeshichte,« i Max Weber der Historiker, ed. Jürgen Kocka. Göttingen 1986, s. 52-71.]

[p. 49]

Murphy, R. »The Struggle for Scholarly Recognition,« Theory and Society, 1983:5.

Münch, Richard. »Über Parsons zu Weber: Von der Theorie der Rationalisierung zur Theorie der Interpenetration,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, eds. Walter M. Sprondel & Constans Seyfarth, Stuttgart 198l, s. l08-l56.

Nelson, Benjamin. »Max Weber and the Discontents and Dilemmas of Contemporary Universally Rationalized Post-Christian Civilisation,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, eds. Walter M. Sprondel & Constans Seyfarth. Stuttgart 1981, s. 1-8.

Nybom, Torsten. »Max Weber och historievetenskapen,« i Historievetenskap som teori, praktik, ideologi, eds. Rolf Torstendahl & Thorsten Nybom. Falkenberg 1988, s. 190-201.

--- »Samhällsformationer och samhällsorganisation i Sverige 1890-1975,« (Svensk) Historisk Tidskrift 1985, s. 38 ff.

--- »The Making and Defence of the Social Democratic State: Swedish Labour Movement 1935-1950.« International Symposium of West European Social Democracy after the Second World War. Amsterdam 1988.

Olofsson, Gunnar. Mellan klass och stat. Lund 1979.

[p. 50]

Parsons, Talcott. »Rationalität und der Prozess der Rationalisierung im Denken Max Webers,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, eds. Walter M. Sprondel & Constans Seyfarth, Stuttgart 1981, s. 81-92.

Pedersen, Ove K. »Samfundsøkonomi og forhandlingsøkonomi. Om konsensusplanlægning og netværksstyring i Danmark,« Statsvetenskaplig tidskrift, 98, 1988, s.187-199.

Ronnby, Alf. Socialstaten: Till kritiken av socialteknokratin. Lund 1981.

Roth, Günther. »Fernand Braudel und Max Weber: Ein strukturgeschichtlicher Vergleich,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, eds. Walter M. Sprondel & Constans Seyfarth. Stuttgart 1981, s. 59-80.

Rothstein, Bo. Den socialdemokratiska staten. Lund 1986.

Ruin, Olof. I välfärdens tjänst: Tage Erlander 1946-1969. Stockholm 1986.

Schluchter, Wolfgang. Die Entwicklung des okzidentalen Rationalismus. Tübingen 1979.

Seyfarth, Constans. »Gesellschaftliche Rationalisierung und die Entwicklung der Intellektuellenschichten: Zur Weiterführung eines zentralen

[p. 51]

Themas Max Webers,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, eds. Walter M. Sprondel & Constans Seyfarth. Stuttgart 1981, s.189-223.

Srubar, Ilja. »Die Konstitution von Bedeutsamkeiten im Alltagshandeln: Zur Schützchen Lösung eines Weberschen Problems,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, eds. Walter M. Sprondel & Constans Seyfarth. Stuttgart 1981, s. 93-107.

Straussman, Jeffrey D. »Wissenschaftliche Beratung und politische Steuerung,« i Probleme der postindustriellen Gesellschaft, ed. Lucian Kern. Köln 1976.

Stuart Hughes, H. Consciousness & Society: The Reorientation of European Social Thought 1890-1930. Brighton, Sussex 1979.

Svensson, Lennart G. »Professionalism, Bureaucracy, and Social Class,« Studies of Higher Education and Research, 1987:4.

Sørensen, Vibeke. »Social Democratic Government in Denmark under the Marshall Plan, 1947-1950.« Unpublished Ph. D. Thesis. European University Institute, Florence, 1987.

[p. 52]

The Knowledge Society, eds. G. Böhme & N. Stehr. Dordrecht 1986.

Thelander, Jan. »Forskarutbildningen som traditionsförmedling.« Universitetskanslersämbetet. UHÄ-projektet Forskarutbildningens resultat 1890-1975. Delrapport 3. Stockholm 1979.

--- »Makt, rationalitet och samhällsproblem.« Diskussionspapper till seminarium om Ny politisk historie. Skjoldenæsholm, jan. 1985.

--- »The Obscure Problems: Rationalization, Power and the Discovery of Environmental Problems.« (manus)

Thelander, Jan & Lundgren, Lars. Nedräkning pågår. Hur upptäcks miljöproblen? Vad händer sedan? Solna 1989.

Therborn, Göran. Socialdemokratin träder fram. Arkiv för studier i arbetarröelsens historia, nr. 27-28. Lund 1983.

Topolski, Jerzy. »Kommentar zu W. J. Mommsens Beitrag,« i Max Weber der Historiker, ed. Jürgen Kocka, Göttingen 1986. s. 79-83.

Torstendahl, Rolf. »Engineers in Industry, l850-1910: Professional Men and New Bureaucrats, A Comparative Approach,« i Science, Technology and Society in the Time of Alfred Nobel, ed. Carl Gustaf Bernhard m.fl. Oxford etc. 1982, s. 253-270.

[p. 53]

--- »Engineers in Sweden and Britain 1820 - 1914. Professionalism and Bureaucratisation in a Comparative Perspective,« i Bildungsbürgertum im 19. Jahrhundert. Teil I: Bildungssystem und Professionalisierung in internationalen Vergleichen. Stuttgart 1985, s. 543-560.

--- »Technology in the Development of Society, 1850-1980,« i History and Technology, 1984, s. 163 ff.

Weber, Max. »Der Sinn der Wertfreiheit der soziologischen und ökonomischen Wissenschaften,« i Gesammelte Aufsätze zur Wissenschaftslehre. 2. Aufl., ed. Johannes Winckelmann, Tübingen 195l, s. 475-526.

--- »Die Objektivität sozialwissenschaftlicher und sozialpolitischer Erkenntnis,« i Gesammelte Aufsätze zur Wissenschaftslehre. 2. Aufl., ed. Johannes Winckelmann. Tübingen 1951, s. 146-214.

--- »Die protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus.« Archiv für Sozialwissenschaft und Sozialpolitik. Bd. 20, 1905, s. 1-54; Bd. II, 1905, s.1-110.

--- »Die protestantischen Sekten und der Geist des Kapitalismus,« i Gesammelte Aufsätze zur Religionssoziologie. Bd.I. Tübingen 1934 (1920), s. 207- 236.

[p. 54]

--- »Einleitung,« i Gesammelte Aufsätze zur Religionssoziologie. Bd.I. Tübingen 1934(1920), s. l-206.

--- Gesammelte Aufsätze zur Religionssoziologie. Bd.I-III. Tübingen 1920-192l.

--- Gesammelte Aufsätze zur Sozial- und Wirtschaftsgeschichte,  ed. Marianne Weber. Tübingen 1924.

--- »Politik als Beruf,« i Gesammelte Politische Schriften, ed. Marianne Weber. Tübingen 1922, s. 396-450.

--- Soziologie, Weltgeschichte, Analysen, Politik. Ed. Johannes Winckelmann. Stuttgart 1956.

--- Wirtschaft und Gesellschaft. (Grundriss der Sozialökonomik, III.Abt.). Tübingen 1922.

--- »Zwischenbetrachtung: Theorie der Stufen und Richtungen religiöser Weltablehnung,« i Gesammelte Aufsätze zur Religionssoziologie. Bd. I. Tübingen 1934 (1920), s. 536-573.

Weingart, P. »The Social Assessment of Science, or the Deinstitutionalization of the Scientific Profession,« Science, Technology and Human Values, 7, 1982.

[p. 55]

Weiss, Johannes. »Rationalität als Kommunikabilität: Überlegungen zur Rolle von Rationalitätsunterstellungen in der Soziologie,« i Max Weber und die Rationalisierung sozialen Handelns, eds. Walter M. Sprondel & Constans Seyfarth, Stuttgart 1981, s. 39-58.